I vissa kretsar har det blivit populärt att hävda att internationell handel – eller i mer ”sofistikerade” sammanhang, att dollarns status som reservvaluta – undergräver den amerikanska tillverkningssektorn. Vid närmare granskning finns dock begränsat stöd för detta påstående.
USA:s tillverkningsindustri: En faktabaserad analys
Låt oss börja med några enkla men ofta förbisedda fakta:
- USA är en tillverkningsgigant som producerar 2,5 biljoner dollar i mervärde inom tillverkningsindustrin, mer än någonsin tidigare i historien.
- Som andel av den totala sysselsättningen följer tillverkningsindustrin en långsiktig, långsam nedåtgående trend. Detta gäller inte bara i USA utan i större delen av världen och speglar främst hur automation gör det möjligt att producera mer med färre arbetare. Till och med Kina har nått sin topp vad gäller sysselsättning inom tillverkning.
- En stor majoritet av USA:s import består av insatsvaror som kapitalvaror, industriella förnödenheter och råmaterial som används för att producera andra varor, inklusive exportvaror. Tullar gör det därför ofta dyrare att tillverka inom landet.
- USA är ett stort land som konsumerar mycket av sin egen tillverkningsproduktion. För att öka tillverkningsproduktionen behöver landet öka produktiviteten genom förbättrad infrastruktur, minskade energikostnader, bättre utbildning, minskad reglering och snabbare tillståndsprocesser.
Global konkurrens och ekonomiska realiteter
USA har den högsta inkomsten bland stora länder i världen, vilket gör det svårt att se hur landet skulle ha förlorat på handel. Kina producerar mer tillverkningsoutput än USA, men har också mer än fyra gånger så stor befolkning. Det är därför naturligt att deras produktion är större. Samma utveckling kommer sannolikt att ske med Indien i framtiden.
De flesta ekonomer är överens om att det finns vissa specialfall där det är motiverat att subventionera och skydda inhemsk industri, som militär produktion och vaccintillverkning.
Dollarns roll som reservvaluta
På senare tid har argumentet framförts att dollarns status som reservvaluta, tidigare kallad ”det exorbitanta privilegiet”, numera skulle vara en börda. Detta verkar till stor del vara en efterhandskonstruktion för att rättfärdiga missriktad politik.
Huvudargumentet är att USA:s status som utgivare av reservvaluta tvingar dollarn att appreciera, vilket gör amerikanska exportvaror mindre konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Tullar antas (på något sätt) depreciera valutan och lösa detta problem. Varje steg i denna argumentation är dock tveksamt.
Tvärtom tenderar tullar att appreciera dollarn eftersom utbudet av dollar minskar. Även om tullar skulle depreciera valutan hjälper en deprecierad valuta inte till att öka exporten om man samtidigt har minskat importen.
Kortsiktiga effekter kontra långsiktiga jämvikter
Länder håller dollar för att underlätta världshandeln, vilket gynnar USA. Genom att ”sälja” dollar – som kan produceras till minimal kostnad – förvärvar landet verkliga varor och tjänster i utbyte. Men innebär detta en dold kostnad för tillverkningssektorn? Inte egentligen.
På kort sikt kan ökad global efterfrågan på dollar driva upp växelkursen, vilket gör exporten dyrare. Denna effekt uppstår dock oavsett orsaken till den ökade efterfrågan på dollar. Om utlänningar vill köpa fler amerikanska traktorer apprecierar detta dollarn och gör det dyrare för utlänningar att köpa amerikanska datorer.
Detta är en kortsiktig effekt. Växelkurser justeras först, men andra priser följer efter, och köpkraftsparitetstendenser (PPP) begränsar eventuell långsiktig övervärderad.
En balanserad syn på tillverkning och handel
Att säkerställa en robust tillverkningssektor beror på sunda inhemska policys, innovation och kompetensutveckling, snarare än försök att devalvera valutan eller inskränka handeln. USA:s roll som utgivare av världens reservvaluta ger betydande finansiella och ekonomiska fördelar som på lång sikt inte nämnvärt urholkar landets tillverkningsbas.
För att stärka tillverkningsindustrin bör fokus ligga på att förbättra produktiviteten genom bättre infrastruktur, utbildning och regleringsreformer – faktorer som påverkar industrins konkurrenskraft mer direkt än handels- eller valutapolitik.