Padraic X. Scanlans nya bok ”Rot: A History of the Irish Famine” presenterar en kraftfull analys av hur sammanflätade ideologiska system – brittisk kolonialism och kapitalism – skapade förutsättningarna för den irländska hungersnöden 1845-52. Verket erbjuder en tydlig, om än förenklad, berättelse om en av de mest förödande humanitära katastroferna i europeisk historia.
En modern katastrof i historisk förklädnad
Scanlans centrala argument är att hungersnöden, trots sin till synes ålderdomliga karaktär, var en katastrof med djupt moderna rötter. Han menar att irländarnas beroende av potatis var ett direkt resultat av hur brittisk kapitalism strukturerat relationen mellan öarna. Medan brittiska industristäder konsumerade irländsk spannmål och boskap, tvingades den irländska befolkningen förlita sig på ett enda livsmedel för överlevnad.
”Det irländska levnadssättet såg uråldrigt ut”, skriver Scanlan, ”men det var hjärtslitande, nästan typiskt modernt.” Denna omstrukturering av det irländska jordbruket gjorde samhället extremt sårbart när potatissjukan slog till samtidigt som den globala marknaden exponerade befolkningen för extrem fattigdom.
Kolonialismens stereotyper och förakt
Bokens inledande kapitel fokuserar på hur exploateringen av irländska bönder kombinerades med populära framställningar av irländare som lata och ociviliserade. Dessa stereotyper nådde sin höjdpunkt i en artikel i The Times som beskrev irländarna som ”potatophagi” – potatisätande folk. Scanlan ifrågasätter till och med trovärdigheten i statistiken att den genomsnittlige irländske arbetaren åt 14 pund potatis om dagen och antyder att siffrans absurditet var en ”användbar symbolisk kvantitet” för att förstärka brittisk överlägsenhet.
Marknadsprinciper som dödsdom
I bokens senare kapitel analyseras den brittiska politiken under själva hungersnöden. Scanlan påpekar att brittiska tjänstemän – oavsett politisk tillhörighet – närmade sig hjälpinsatserna med samma grundsyn: att den ”tidiga viktorianska politiska föreställningsvärlden… bara kunde se en lösning på hungersnöd som byggde på marknadsprinciper och utbud och efterfrågans disciplinerande kraft”.
Myndigheterna fruktade så kallad ”eleemosynary aid” – att ge hjälp utan att kräva arbete i utbyte – eftersom de trodde att välgörenhet inte hade kraft att lösa Irlands problem; det enda som kunde göra det var ”marknadens civiliserande kraft”.
En alternativ tolkning av hjälpinsatser
Scanlan presenterar en radikal tolkning av Robert Peels regerings import av amerikansk majs värd 100 000 pund. I hans berättelse var detta en riskfri satsning som demonstrerade frihandelns kraft genom att stärka transatlantiska förbindelser, få irländarna att överge potatis för spannmål, och därmed öppna ”nya marknader för brittisk spannmål”. Kort sagt hävdar Scanlan: ”Ingen i parlamentet hade mycket att förlora.” Detta avviker från den allmänt accepterade uppfattningen att Peels beslutsamma åtgärder hjälpte till att mildra de katastrofala effekterna av den första missväxten 1845.
Historisk komplexitet kontra förenklad berättelse
Medan Scanlans fokuserade argumentation och förmåga att sammanställa ett brett material gör boken tillgänglig för allmänheten, kommer detta på bekostnad av komplexiteten i hungersnödens uppkomst. Exempelvis var fattigvårdslagen som blev irländsk lag 1838 – och som genom att placera hjälpen i fruktade arbetshus starkt påverkade hungersnödens utgång – nästan identisk med den engelska fattigvårdslagen från 1834.
Detta antyder en kontinuitet i politiken mellan öarna och att elitens retorik som fördömde oförskämdhet, moraliskt misslyckande och bristande flit inte var begränsad till irländska fattiga utan även omfattade engelska fattiga. Boken tenderar också att framställa irländarna som passiva offer för brittisk förfädighet snarare än komplexa historiska aktörer.
Trots dessa invändningar erbjuder ”Rot: A History of the Irish Famine” en kraftfull påminnelse om hur ekonomiska system och koloniala maktstrukturer kan skapa förutsättningar för katastrofer som vid första anblick kan framstå som naturliga olyckor.