Douglas Carl Peifers nya bok ”Hitler’s Deserters” belyser den omdiskuterade historien om de tusentals tyska soldater som deserterade från Wehrmacht under andra världskriget. Detta är den första omfattande engelskspråkiga akademiska studien som undersöker både desertörernas öden och den ideologiska kontext som formade deras behandling.
Skulpturer och statistik: Desertörernas frånvaro
1989, när Berlinmuren stod inför sitt fall, färdigställde den turkiske skulptören Mehmet Aksoy ”Memorial for the Unknown Deserter”. Skulpturen, som visar ett människoformat hål i marmor, symboliserar frånvaron – precis som de soldater vars historier Peifer utforskar. Mellan 18 000 och 20 000 tyska soldater, sjömän och flygare dömdes till döden för desertering, ”undergrävande av militärandan” och förräderi under nazitiden.
Ett betydande bidrag till forskningen
Peifers främsta bidrag är att han gör tysk forskning tillgänglig för en engelskspråkig publik. Han har även genomfört omfattande egen forskning i arkiv, särskilt i schweiziska federala arkiv i Bern, eftersom det neutrala Schweiz var en viktig tillflyktsort för många som flydde från den nazistiska krigsmaskinen.
Boken är välstrukturerad och tillgänglig även för läsare utan specialistkunskaper om Wehrmacht. Peifer redogör grundligt för den militära strafflagen och de särskilda krigstida lagarna som reglerade behandlingen av desertörer, samt den ideologiska besattheten av att undvika vad som uppfattades som en upprepning av ”dolkstöten i ryggen” från 1918.
Personliga berättelser bakom statistiken
De mest gripande kapitlen är de som ger desertörerna ett mänskligt ansikte. Peifer berättar om åtta män som undvek tjänstgöring under hakkorset, däribland Wilhelm Hanow, som gömdes av sin modiga hustru i två och ett halvt år innan han överlämnade sig till myndigheterna och avrättades genom giljotin i maj 1943.
Ludwig Metz korsade gränsen till Schweiz där han förhördes av schweizisk militär underrättelsetjänst, vilket resulterade i en ovanligt detaljerad rekonstruktion av hans väg till och motiv för desertering. Stefan Hampel, född av en tysk mor och en polsk far, hade kontakt med en polsk-litauisk motståndsgrupp medan han var på flykt från sin enhet. Hans 15-åriga straffarbete var ”föga mer än en förlängd dödsdom”, men otroligt nog lyckades han fly från lägret bara för att tas till fånga av sovjeterna.
Faktorer som påverkade domar
Peifers biografiska undersökningar visar att den så kallade ”asociala personligheten” hos desertören ofta ökade sannolikheten för dödsdom i tyska militära rättegångar, vilket avslöjar hur djupt sammantvinnad den militära ”logiken” var med nazistisk ideologi.
Desertörernas motiv
Peifer kategoriserar skickligt de olika motiven för desertering och betonar att krigströtthet, rädsla, hemlängtan och familjeproblem toppade listan, medan moraliska betänkligheter och politiska motiv var mycket mindre vanliga. Att dessa forskningsresultat nu finns tillgängliga på engelska är en verklig tjänst till forskningen om Tredje riket.
Desertörens plats i efterkrigstidens minne
Boken undersöker även debatterna om desertörens roll i efterkrigstidens offentliga minne i både Öst- och Västtyskland. Länge förtalad av många veteraner som förrädare och fegis, men senare hyllad som hjälte och till och med motståndsman av fredsaktivister, har den tyska soldat som bröt sin ed till Hitler varit en polariserande figur i årtionden.
Denna debatt fortsätter än idag och utspelar sig inte bara i akademiska publikationer och parlamentariska debatter, utan även i offentliga rum. År 2009 invigdes i Köln ett nytt ”desertörsmonument”, Minnesmärket för offren för nazistisk militär rättvisa, som tydligt jämställer desertören med en motståndsman.
Huruvida majoriteten av Hitlers desertörer skulle ha identifierat sig på detta sätt är osannolikt; de flesta valde helt enkelt att rädda sig själva när de konfronterades med ett brutalt och så småningom ovinbart krig.
Bokfakta
Hitler’s Deserters: Breaking Ranks with the Wehrmacht
Douglas Carl Peifer
Oxford University Press, 312 sidor, £26.99