Profetens paradox innebär att ju mer en varning tas på allvar och åtgärder vidtas för att förhindra en katastrof, desto mindre erkännande får den som varnade när katastrofen faktiskt aldrig inträffar.
Det osynliga framgångsproblemet
Politiska utmaningar med katastrofberedskap är särskilt påtagliga när det gäller den mest användbara formen – katastrofundvikande. Problemet med att undvika katastrofer är att framgången ofta blir osynlig. Titanics kapten klandras för att ha kolliderat med isberget, men hur mycket beröm skulle han ha fått om han undvikit det?
Vid en pandemi kan tidiga åtgärder som testning, karantän, riktad vaccination och lokala nedstängningar förhindra spridning. Men de som drabbas av begränsningarna kan då ifrågasätta om hotet någonsin var verkligt.
Montrealprotokollet som exempel
Ett talande exempel är varningarna om uttunning av ozonlagret och ökad risk för hudcancer på 1980-talet. En kritiker hänvisade till detta som ett exempel på överdrivna varningar om en katastrof som aldrig inträffade. Ironiskt nog var en av anledningarna till att katastrofen uteblev just skapandet av Montrealprotokollet för att minska ozonförtunnande ämnen. Detta avtal beskrivs ofta som världens mest framgångsrika internationella överenskommelse, men det är inte förvånande att vi inte tillskriver det förtjänsten för hudcancerfall som aldrig uppstod.
Politiska konsekvenser
Profetens paradox kan underminera allmänhetens stöd för förebyggande åtgärder. Effektiviteten i interventionerna skapar en uppfattning att de var onödiga, eftersom de allvarliga konsekvenser som förhindrades aldrig realiseras. Beslutsfattare står därför inför ett utmanande dilemma: ju bättre de hanterar en potentiell kris, desto mer sannolikt är det att allmänheten uppfattar deras åtgärder som överreaktioner.
Framgång kan paradoxalt nog urholka förtroendet och göra det svårare att genomföra nödvändiga åtgärder vid framtida kriser. Följaktligen får politiker betalt för att hantera nödsituationer, inte för att undvika dem.
Inbyggt i planeringsprocessen
Eftersom politiker får incitament att hantera snarare än att undvika nödsituationer är det kanske inte förvånande att denna attityd byggdes in i planeringsprocessen. Den brittiska COVID-utredningen (2024, 3.17) konstaterade att:
Planeringen fokuserade på att hantera sjukdomens konsekvenser snarare än att förhindra dess spridning.
Ännu mer träffande vittnade Matt Hancock (UK COVID Inquiry 2024, 4.18):
Istället för en strategi för att förhindra att en pandemi får katastrofala effekter var det en strategi för att hantera de katastrofala effekterna av en pandemi.
Långsiktiga implikationer
Detta paradoxala förhållande mellan förebyggande framgångar och brist på erkännande representerar en grundläggande utmaning för samhällets förmåga att prioritera förebyggande åtgärder. Hur vi löser denna problematik kan vara avgörande för vår förmåga att hantera framtida globala hot effektivt.