En nyligen publicerad forskningsstudie i Public Choice analyserar hur standardiserade politiska incitament ledde till otillräckliga pandemiåtgärder och föreslår pragmatiska lösningar som kan förbättra beredskapen inför framtida pandemier.
Strukturella brister i krisberedskap
Studien ”Pandemic Preparation Without Romance” visar att COVID-19-pandemin, trots sin enorma omfattning, uppvisade förutsägbara brister i både beredskap och respons som liknar tidigare katastrofsituationer. Istället för att beskylla enskilda aktörer eller anta att bättre ledarskap hade förhindrat katastrofen, undersöker forskaren hur etablerade politiska incitament – inklusive kortsiktiga väljare, byråkratiskt dödläge och rädsla för att bli beskylld – förutsägbart ledde till en otillräcklig pandemiåtgärd.
Pragmatiska lösningar framför omorganisation
I studien avvisas romantiska uppmaningar till institutionella reformer. Forskaren framhåller istället behovet av pragmatiska lösningar som fungerar inom befintliga politiska begränsningar:
- Avloppsvattenövervakning
- Prediktionsmarknader
- Förhandsutecklade vaccinbibliotek
- Kliniska studier med avsiktlig exponering (human challenge trials)
- En dedikerad pandemifond
- Tillfälliga offentlig-privata partnerskap
Dessa mekanismer respekterar politiska realiteter samtidigt som de skapar system som kan förbättra situationen vid framtida pandemier, vilket potentiellt kan rädda miljontals liv och förhindra ekonomiska skador värda biljoner.
Problemet med byråkratiskt dödläge
I studien påpekas att vi efter otillräckliga myndighetsinsatser vid nödsituationer ofta hör uppmaningar om att omorganisera och effektivisera processer samt etablera en enda myndighet med tydligt ansvar och beslutsfattande för att övervinna byråkratiskt dödläge. Genom att centralisera befogenheter hävdas det att staten kan agera snabbare och effektivare.
Forskaren ifrågasätter dock denna logik genom att påpeka att liknande argument framfördes efter 11 september-attackerna, vilket ledde till skapandet av Department of Homeland Security. Trots denna centralisering var beredskapen inför COVID-19 otillräcklig. Även svininfluensapandemin 2009, som drabbade 60 miljoner amerikaner och orsakade över 12 000 dödsfall, borde ha tjänat som tillräcklig övning för att agera snabbt vid nästa pandemi.
Acceptera byråkratiska begränsningar och skapa tillfälliga lösningar
Istället för att förespråka en omorganisation av byråkratier föreslår forskaren att vi accepterar ”tragedyn med anti-allmänningen” som en oundviklig verklighet. Det är enligt studien för mycket att förvänta sig att samma institution ska kunna hantera både vardagspolitikens krav och de mycket annorlunda kraven som uppstår vid nödsituationer.
Forskaren betonar framgången med specifika ad hoc-organisationer som etablerades under pandemin: Operation Warp Speed i USA och British Vaccine Taskforce. Dessa enheter skapades snabbt och fungerade utanför vanliga myndighetskanaler, fria från typiska regler för upphandling, anställning eller tillsyn som hämmar standardbyråkratier.
”Den amerikanska modellen” för krishantering
Operation Warp Speed exemplifierade enligt forskaren ”den amerikanska modellen” för krishantering. Istället för att förlita sig på kommando-och-kontroll eller statlig produktion, utnyttjar den amerikanska modellen den amerikanska regeringens enorma köpkraft tillsammans med den privata sektorns smidighet och innovationsförmåga.
Det enda problemet med ”den amerikanska modellen” var enligt studien dess inkonsekventa tillämpning under pandemin.
Studien är också anmärkningsvärd eftersom den är den första, enligt författaren, som citerar separata forskningsartiklar från tre medlemmar i samma familj: Alex, Maxwell och Connor Tabarrok.