I denna personliga berättelse om en ung schackspelares resa blickar vi tillbaka till början av 1970-talet, då ett oväntat sjukhusbesök ledde till ett livslångt intresse för schack.
En oväntad start
När jag var tio år drabbades jag av fruktansvärda buksmärtor. Tack vare min fars insisterande besökte vi läkare, som konstaterade att min blindtarm var infekterad och på väg att spricka. Jag genomgick en akut operation och överlevde lyckligtvis.
Under min längre sjukhusvistelse började jag spela schack med några av sjuksköterskorna på ett litet magnetiskt bräde. Plötsligt var jag fast.
Intresset fördjupades under sommaren 1972 när jag följde Fischer-Spassky-matchen som sändes på PBS. Jag hejade på Fischer och följde matcherna noggrant. Många år senare skulle jag faktiskt träffa Eugene Meyer, en av kommentatorerna under dessa sändningar tillsammans med Shelby Lyman.
Från lokala klubbar till New York City
Min mor, som var en fantastisk förälder, körde mig till schackklubbar där jag snart började besegra vuxna spelare. Parallellt fördjupade jag mig i schacklitteratur från biblioteket. Irving Chernevs ”Most Instructive Games of Chess” var min första favorit, senare ersatt av Bobby Fischers ”My Sixty Memorable Games” när min skicklighet ökade.
Nästa steg blev att delta i turneringar i New York City. Till en början följde min mor med, men vid tolv års ålder åkte jag ensam med buss. Det var anmärkningsvärt att hon tillät detta, särskilt med tanke på att dåtidens New York var betydligt farligare än idag. Promenaden från Port Authority till schackhotellen McAlpin och Roosevelt genom Times Square blev en utbildning i sig med exponering för droger och prostitution.
Ett viktigt beslut jag fattade tidigt var att undvika åldersspecifika turneringar och istället försöka besegra vuxna spelare. Detta visade på ett visst mod och jag är glad att jag gjorde det valet.
Viktiga lärdomar
Från min tidiga schackkarriär lärde jag mig framför allt två saker. För det första att jag kunde vinna, vilket gav mig ökat självförtroende. För det andra att jag kunde förlora. I schack finns få bra ursäkter, vilket var en utmärkt träning. Om man inte kunde identifiera och förbättra svagheterna i sitt spel kom man ingenstans. Schack, liksom handel på finansmarknader, framkallar en viss typ av objektivitet.
Jag lärde mig också mycket om hur man hanterar vuxna. Jag minns en man vid namn ”Bruce” som erbjöd mig 5 dollar för att brottas med honom på hans hotellrum. Jag avböjde klokt nog, utan att förstå erbjudandets fulla innebörd. Detta nämnde jag aldrig för min mor.
Under resans gång var många vuxna mycket vänliga och hjälpsamma, vilket jag fortfarande uppskattar. Les Ault och Tony Cottrell var två namn som särskilt sticker ut.
Vänner och teknologiska framsteg
Genom schacket fick jag vänner som Michael Wilder, Ken Regan och John Riddell – alla mycket smarta och roliga personer. Jag minns också schackdatorn TinkerBELLE (skapad av Ken Thompson från Unix) som rullades omkring, även om jag aldrig spelade mot den. Jag var då skeptisk till artificiell intelligens framtid, trots att jag läste ”I, Robot” hemma.
Min största prestation var att bli mästare och New Jersey-mästare (för alla åldersgrupper) vid femton års ålder. Idag är detta naturligtvis inte särskilt imponerande med tanke på att vi har tolvåriga stormästare. På den tiden skedde dock inlärningen mycket långsammare, inte minst eftersom internet inte existerade.
Avslutad schackkarriär
När jag fyllde sexton bestämde jag mig för att inte fortsätta med schack. Som karriär var det på den tiden fruktansvärt med låg potential. Mitt huvudproblem var brist på talang. Jag var tillräckligt perceptiv för att inse hur mycket bättre verkligt begåvade spelare var. Jag visste att många av mina framgångar kom från goda arbetsvanor och sunt förnuft snarare än briljans.
Jag hatade inte heller förluster tillräckligt mycket. Jag tog dem alltid något filosofiskt, vilket inte är den reaktion man finner hos toppspelare som Carlsen, Kasparov och Anand. Detta temperament har överlag varit bra för mig i livet, men det är inte i alla avseenden en fördel.
Samtidigt växte mitt intresse för ekonomi och filosofi snabbt, något som hade varit fallet sedan trettonårsåldern.