I mitt senaste inlägg om mitt utlandsår i Freiburg nämnde jag att jag för första gången lämnade landet för en resa till England. På något sätt blev jag antagen till en flerveckorskurs i ekonomi vid Oxford. Naturligtvis var det inte det riktiga Oxford, utan bara något program för utlänningar som hölls på Oxfords campus.
Jag hade inte mycket till övers för Oxford, och det har jag väl fortfarande inte. För den 17-årige Tyler framstod det som ganska bakåtsträvande och ancien regime. Allt verkade så gammalt och statiskt, och dessutom lite nedgånget. Jag gick runt mycket, jag gick på punting, och jag blev också full för första gången i mitt liv (av totalt tre gånger?). Jag njöt bara av de tre första av dessa upplevelser.
Mina bästa minnen är att jag gick tvärs över stan, genom ett bostadsområde, till ett mycket bra fish and chips-ställe. Jag satt på trottoaren och åt ur tidningspapperet. Det var ganska gudomligt, med tanke på att jag kommer från Kearny, NJ, där fish and chips var en stor skotsk-irländsk ”grej” fram till nyligen (staden är nu latino och lusafon).
Jag insåg snabbt att jag kunde en hel del om ekonomi – nästan allt som presenterades i föreläsningarna tråkade ut mig.
Det som påverkade mig var att höra och träffa Madsen Pirie, som naturligtvis fortfarande finns kvar. Här var en riktig logisk positivist! Det chockade mig. Vid sjutton års ålder var de logiska positivisterna för mig spöken som hade motbevisats av Karl Popper och Brand Blanshard. Men helt plötsligt stod det en sådan framför mig, med fluga och allt. Det största jag lärt mig av Madsen är att bakom varje åsikt finns en människa som har motargument. Det kan låta djupt dumt, men så många av våra viktigaste lärdomar tar den formen, nämligen att känslomässigt internalisera något som borde vara uppenbart och därmed utveckla bättre tankevanor. Hur som helst, Madsens föreläsningar var åtminstone roliga, även om innehållet var bekant för mig. Jag minns också David O’Mahoney, University of Cork, som höll ett bra föredrag om konkurrens och samarbete.
En helg bestämde sig några av oss för att ta tåget upp till Edinburgh, vilket debacle det blev. På något sätt hamnade vi i en godsvagn med ett gäng soldater runt omkring oss (hur gick det till? Jag har ingen aning). Det var isande kallt hela tiden, trots att det var i augusti. Och tåget stannade hela tiden, kanske tog resan åtta eller nio timmar och hade nästan inte ett smidigt ögonblick.
Edinburgh var också kallt, och jag var inte beredd på det. På något sätt slutade det med att jag gick runt i en badrock, bara för att inte frysa. Jag minns att jag såg monument över Hume och Smith, att jag var nöjd och att jag ville vända om och åka tillbaka. Precis som jag inte minns hur jag hamnade i godsvagnen med soldaterna, minns jag inte heller hur det kom sig att jag bar morgonrock i Skottland.
Den sista veckan av resan tillbringade jag i London. Som jag har berättat i inledningskapitlet i min GOAT-bok var min huvudaktivitet att gå tvärs över stan till British Library och läsa gamla pamfletter i det ekonomiska tänkandets historia. Det var underbart.
Jag tyckte mycket om London 1979, som jag föredrog framför Oxford. För det första fanns det fantastiska musikaffärer, även för noter. Framför allt njöt jag av stadens ”rude boy”-atmosfär och dess lilla drag av fara. Jag var ett stort Clash-fan, och det var innan de sålde ut hela världen med sitt London Calling-album. Hela Clashs världsbild låg framför mig, och jag tänkte hela tiden på ”Safe European Home” och andra tidiga klassiker. Piccadilly var ett bra ställe att hänga på för att insupa den stämningen, vilket i efterhand verkar anmärkningsvärt.
Jag promenerade, promenerade och promenerade ännu mer. Nästan ingen i staden verkade välbärgad, och det var definitivt en engelsk stad, till skillnad från idag.
Jag bodde på ett vandrarhem, och ungefär tre nätter innan jag skulle flyga hem bröt sig någon in i det kollektiva rummet och stal en massa pengar. Jag hade inte så mycket kvar och trodde inte att jag skulle kunna få en snabb överföring av pengar. Så under några dagar köpte jag och levde på Wonder bread och plockade övergiven frukt från soptunnor. Jag hittade också en schackturnering (hur då??) och spelade lite snabbschack med folk som i sin tur bjöd mig på mat.
Allt detta verkade vara ett lämpligt sätt att avsluta resan på.
Vid den tiden, och med tanke på mina intressen, verkade England otvetydigt sämre än The American Way Of Life. Londons grus tilltalade mig, men jag hade min egen version av det hemma i NYC och New Jersey.
Så jag flög hem och gjorde inga omedelbara planer på att resa utomlands igen.
Det var inte förrän jag började lyssna på Beethoven och läsa tysk romantisk poesi som det skulle förändras.
Inlägget Min resa till Oxford och London 1979 dök först upp på Marginal REVOLUTION.