Ett fascinerande samtal med den framstående neurokirurgen Theodore Schwartz har nyligen publicerats där han diskuterar flera viktiga aspekter av sitt specialistområde och de utmaningar som hjärnkirurger står inför.
Viktiga samtalsämnen
Samtalet täcker en bred mängd ämnen inklusive hur utbildningen för neurokirurger skulle kunna förkortas, institutionella faktorer som hindrar AI från att hjälpa mer inom neurokirurgi, hur man väljer en bra neurokirurg, yrkets fysiska och mentala krav, varför så få kvinnor arbetar inom området, samt om hjärnan utgör den ultimata flaskhalsen för radikal livsförlängning.
Andra intressanta ämnen som behandlas är Theodore Schwartz syn på den fria viljan som en illusion, framgången med djup hjärnstimulering som behandling för neurologiska tillstånd, löftet om hjärn-dator-gränssnitt, och vad studier av epilepsi har lärt honom om mänskligt beteende.
Utbildning av neurokirurger
En särskilt intressant del av samtalet berör dilemmat kring utbildning av nya neurokirurger. Schwartz förklarar den paradoxala situationen där patienter inte vill att läkare under utbildning ska delta i deras operationer, samtidigt som dessa läkare måste få praktisk erfarenhet för att bli kompetenta.
”De vill att neurokirurger ska utexamineras helt kompetenta eftersom de från dag ett är ute och tar hand om människor, men ändå vill de inte att dessa praktikanter ska röra dem under utbildningen,” förklarar Schwartz. ”Det är uppenbarligen en omöjlig uppgift, att inte låta en praktikant göra någonting och ändå förvänta sig att de är fullt kompetenta att praktisera på egen hand den dag de utexamineras.”
Begränsningar i träningsfaciliteter
Schwartz påpekar också bristen på bra övningsanläggningar: ”Vi har verkligen inte bra övningsanläggningar där de kan öva på kadaver – de är verkligen inte desamma. Eller ha modeller som de kan använda – de är verkligen inte desamma, eller simuleringar som helt enkelt inte är lika bra.”
Lycka och mentalt välbefinnande bland neurokirurger
När det gäller neurokirurgers allmänna välbefinnande ger Schwartz en insiktsfull kommentar: ”Jag tror att vi är lika lyckliga som vår senaste operation gick, ärligt talat. Ja, om du går på ett neurokirurgiskt möte, har människor leenden i ansiktet, och de går ut och skakar hand och berättar roliga historier och njuter av varandras sällskap. Det är ett sätt för oss att hantera det enorma tryck vi står inför.”
Han tillägger att komplikationer väger tungt på kirurger: ”I det stora hela, ja, vi är lyckliga, men så fort du har en komplikation eller ett problem blir du väldigt olycklig, och det tynger dig enormt. Det är något som vi hanterar och tänker på hela tiden. Komplikationerna vi har, patienterna som vi tyvärr har skadat och inte hjälpt – även om de är få och långt mellan, om du är en upptagen neurokirurg som utför komplex neurokirurgi, kommer det att hända en eller två gånger om året, och du bär med dig dessa patienter konstant.”
Personlighetstyper bland kirurger
Schwartz noterar också de olika personlighetstyperna bland kirurger: ”Inte alla kirurger är glada och sorglösa. Vissa är väldigt kalla och mekaniska i sina personligheter, och det kan vara en fördel att vara emotionellt isolerad från vad du gör så att du kan prestera på en hög nivå och inte tänka på betydelsen av vad du gör, utan bara tänka på uppgiften som du utför.”
För den som är intresserad av ämnet rekommenderas även Schwartz bok ”Gray Matters: A Biography of Brain Surgery” som ger ytterligare insikter i neurokirurgins värld.