Ett fascinerande samtal med ekonomhistorikern Sheilagh Ogilvie har nyligen publicerats där hon delar med sig av sin expertis om historiska pandemier, smittkoppsympning och sociala mönster i europeisk historia.
Historiska pandemier och ekonomiska konsekvenser
I samtalet diskuterar Ogilvie flera intressanta ämnen, bland annat de ekonomiska effekterna av historiska pandemier, den ifrågasatta ”positiva berättelsen” om Digerdöden, och historien kring variolation (tidiga metoder för immunisering). Hon förklarar också varför lokala samhällen ofta var bättre på att hantera epidemier än centrala myndigheter, medeltida skråväsendets problematiska natur, och det europeiska äktenskapsmönstrets omtvistade bidrag till ekonomisk tillväxt.
Småkoppsympning som social ritual i 1700-talets England
Ett särskilt intressant utdrag från samtalet handlar om hur småkoppsympning blev en etablerad del av ungdomars liv i 1700-talets England:
”Om du var tonåring i en engelsk by på 1700-talet och du bestämde dig för att flytta till London och skaffa jobb, skulle du och din vängrupp från byn alla gå till närmaste stad och betala en kommersiell variolator. Ni skulle alla få smittkoppor tillsammans. Ni skulle återvända till er by, genomlida ett milt fall av smittkoppor, och sedan vara immuniserade för livet, förutsatt att ni inte dog. Därefter skulle ni bege er till London för att söka lyckan. Det var verkligen en normal sak för tonåringar att göra.”
Ogilvie berättar vidare om hur detta utvecklades till en sorts franchisingsystem: ”Det fanns ett otroligt franchisingsystem i England. Det var som McDonald’s, fast för att få variolation. Det fanns entreprenörer som marknadsförde sig själva som erbjudare av metoder med lägre risk och billigare sätt att bli immuniserad. Det fanns en berömd familj, Suttons, som startade en franchise i 1750-talets England. Sedan spred de sig till den europeiska kontinenten och faktiskt även till Nordamerika.”
Antropologiska observationer av engelska sociala sedvänjor
I en annan fascinerande del av samtalet delar Ogilvie med sig av sina erfarenheter av att leva i England i över fyra decennier, sedan hon flyttade dit som 16-åring. Hon beskriver hur hon fortfarande känner att hon bedriver ”antropologiskt fältarbete” om beteendemönster hos ”dessa konstiga lokala stammar”.
”Engelsmän är mycket reserverade. Jag kommer överens med det eftersom kanadensare också är ganska reserverade. Det är okej att prata med människor i ditt grannskap om de har en hund med sig. Det är en samtalsförmedlare. Eller om du trädgårdsarbetar i din framträdgård, men om du är i din bakgård ska du inte prata med folk. Det har tagit mig några decennier att observera detta som en empirisk regelbundenhet,” berättar hon.
Ogilvie fortsätter: ”Ingen berättar någonsin för dig att det är så här du ska bete dig, men om du fortsätter föra dina fältanteckningar som antropolog börjar du märka engelsmännens stammbeteenden. Jag måste tycka om dem, eftersom jag fortfarande är här efter mer än fyra decennier.”
Framtida forskning
I samtalet nämns också Ogilvies kommande forskningsprojekt om europeisk livegenskap, samt diskussion om när den ihållande ekonomiska tillväxten verkligen började i England, varför Nederländerna stagnerade trots sin tidiga framgång, och om hon håller med Greg Clarks hypotes om social rörlighet.